av Himmelellerhelvette

Himmelellerhelvette
ons, 2026-05-06 - 00:03

Tänk vad kunskap kan generera lättnad! Min bindning till min mamma har äntligen fått en till förklaring, förutom medberoende har jag en traumabindning. Det kan man få när man växer upp med en gränslöst våldsam förälder som då och då ändå ger generösa kärleksförklaringar. Det händer något i hjärnan som kopplar ihop rädslan och sedan lugnet efteråt. Dopaminet efter kortisolet. Det blir en stark bindning som är en överlevnadsstrategi. Jag behövde lära mig känna hennes känslor istället för mina egna för att kunna försöka förebygga vredesutbrott. Jag har gått tillbaka i minnet genom hela livet och mönstret är konstant och det ända som kan få mig ur detta är att bryta kontakten helt. Hon kommer aldrig förändra sitt beteende, hennes missbruk gör henne egocentrisk, manipulativ och använder mig som en bricka i sitt spel, har alltid bara använt mig där hon behöver mig och aldrig någonsin givit någonting tillbaka. Denna destruktiva relation har dränerat mig genom hela livet och nu måste den få ett slut och genom kunskapen om hur man kan lära sig som barn, hur hjärnan, hur biologin i att man är beroende som barn till föräldern skapar beteenden, hur man kan förväxla kärlek med behovet att bli sedd, hur man kan försöka visa att man är duktig, ställa upp, göra allt men ändå aldrig får det man alltid sökt, en mamma. Jag har varit mamma åt min mamma sedan jag var barn. Nu vill jag bli fri, få känna att mitt liv är mitt och att jag inte är skyldig henne någonting, hon tog en trygg barndom ifrån mig och skapat så mycket ångest för mig genom hela mitt vuxenliv.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden 🙏❤️
Mitt liv är mitt och jag vill bara få vara fri från tyngden som alltid hängt över mig, hon är inte min att bära, jag har burit färdigt.

Bubbelmorsan
ons, 2026-05-06 - 06:47

@Himmelellerhelvette, du har rätt, du har burit klart🩷. Så fint att du ser er relation klart nu och vad det gjort med dig. Så sorgligt att läsa. Men du kan göra ett val nu, låter som du finner styrka i det.

Kram🩷

Andrahalvlek
ons, 2026-05-06 - 07:50

@Himmelellerhelvette Så sant. Ditt liv är ditt, och hon får bära sitt eget liv så gott hon kan. Du har ingenting att ”betala tillbaka” till henne, tvärtom. Jag tror också att det är klokt att bryta helt, så du slipper snurra runt i dessa destruktiva loopar. Kunskap är makt.

Kram 🐘

Himmelellerhelvette
ons, 2026-05-06 - 10:13

Tack snälla @Bubbelmorsan och @Andrahalvlek. Jag tvekade att skriva detta igår för jag var rädd att folk inte skulle förstå och tycka att jag borde fortsätta hjälpa. Det är något som ligger djupt i mig, mina släktingar har genom mitt vuxna liv tyckt att jag ska hjälpa, ingen har sett mitt lidande och inga har vetat om våldet och skräcken jag växte upp med. Där har det blivit skevt, de har sett att hon mår dåligt och behöver mig och jag blev skrämd till tystnad som barn om vad som försegick i familjen. Så släkten kunde bara utgå från hennes dåliga mående och att jag var så stark så jag borde ge av mig själv.

Så är jag präglad därför trodde jag att forummedlemmar skulle ta ställning för henne och jag var rädd, men även detta är ett mönster jag behöver bryta, att ingen kommer tror mig, mamma grät alltid och gjorde snyfthistorier om hur svårt allt var för henne så ingen lyssnade på mig, eller jag sa ju inget så ingen viste, hon blev den alla tyckte synd om.

Tack för att ni läser och kommenterar det hjälper mig mycket att känna mig sedd och att någon tar min rygg, mitt parti och tycker jag gör rätt, att jag inte är självisk. Jag har alltid stått ensam i mitt hörn och behövt vara stark för mig utan att berätta min historia och lagt locket på den för det var nog inte så farligt som hon alltid sagt, gaslightat mig och manipulerat.

Det känns ändå skönt att kunna se klarare, jag känner mig lättare, jag känner att jag redan känner friheten, mitt liv är bara mitt🙏❤️

fooliehutten
ons, 2026-05-06 - 12:07

@Himmelellerhelvette, håller med de andra i att du absolut inte ska känna dåligt samvete. Morsan din är väl för sjutton gubbar myndig! Försöka rädda fruntimret har du sannerligen gjort, men som du sett botade det föga. Ja vissa personan är som att klamra sig fast i sjunktimmer, omöjliga att bärga upp på torra land i sin dödvikts hala och motstridiga slipprighet. Det är också ett riskabelt företag där det ofta slutar i att man dras med ner i djupet. Stöd till dig i ditt kloka val att släppa taget. Ta nu väl hand om dig själv 🤗

Varafrisk
tors, 2026-05-07 - 06:52

@Himmelellerhelvette Jag tänker att du har väl lidit klart pga din mamma. När vi är vuxna har vi ett ansvar för vårt egna liv. Din mamma har ansvar för sitt liv och du för ditt liv. Vi/ingen har inte levt ditt liv utan det har du gjort. Jag tänker lita på din känsla, på din magkänsla. Jag tänker att det är väl ett av de tuffaste val man kan stå inför, att bryta m sin mamma, men ibland är det ett val man helt enkelt måste göra.
Min son bröt kontakten m min syster ca fem månader före hon dog. Han var 19 år.
Hon inklusive hennes man hade alltid hållit på och kommenterat honom som en mamma skulle kunna göra fast negativt. Jag berättar inte hela historien här men hon blev så arg på honom på mig. Jag förstår att hon blev ledsen men hon frågade inte varför han gjorde så. Det är klart att jag tyckte det var sorgligt men jag förstod honom. Både min syster och svåger tyckte att jag skulle prata honom tillrätta men det var hans val. Jag skulle sagt ifrån tidigare till min syster och min svåger men jag vågade inte. De båda var mycket styrande.
Hursomhelst, det är dags att du får leva ditt liv utan dåligt samvete! Heja dig!!

Kramar ❤️

Himmelellerhelvette
tors, 2026-05-07 - 18:07

Tack för ditt stöd @Varafrisk ❤️ Jag tror verkligen det är det bästa valet för mig. Att äntligen få bli fri från ansvaret jag burit så länge jag kan minnas, det har jag längtat efter de senaste sex månaderna. Det känns nästan för bra för att vara sant, kan jag verkligen göra det här, kan jag få bli fri?🙏
Idag har jag sörjt, jag har verkligen varit ledsen för det hoppet om en mamma, de små, få ljusglimtar av vad det kunde ha varit. Fantasin om hur en hälsosam mor och dotter relation kunde sett ut, den kan aldrig bli sann, hoppet är svårt att stoppa men logiken säger nej, tänk om kommer men jag har tänkt så sedan jag var barn, ”tänk om hon slutar missbruka”.

Tänk va konstigt ändå att man kan fortsätta ha hopp genom hela livet, bevisen blir aldrig nog för hoppet ligger inte i bevisen, eller i faktan om hur det alltid sett ut, hoppet i mig är den lilla flickans hopp om att få ha sin mamma, de 5% av uppmärksamhet jag fick drev på hoppet, konstigt hur jag kunnat fortsätta hoppas. Det är så sorgligt men jag tillåter mig bara sörja lite då och då resten lever jag mitt liv och gör sådant jag tycker om för jag ska inte låta sorgen ta över så som relationen tagit över när ansvaret varit så stort att jag inte förstod att jag kunde backa.

Andrahalvlek
tors, 2026-05-07 - 21:41

@Himmelellerhelvette Den typen av sorg kan jag känna gentemot min mamma också. Vi har aldrig haft en relation på djupet, bara skrapat på ytan och tittat bort när sanningen varit för svår att uthärda. Jag har alltid känt mig så jävla ensam, har inte haft någon att prata med om mina känslor.

Idag är vår relation bättre än någonsin, men för mig är den tyvärr mer betungande än berikande. Min mamma tycker nog att vi har en kanonrelation. Så fort jag försöker prata om min barndom eller andra saker som hänt säger hon ”det har jag glömt, det har jag lagt bakom mig”. Ironiskt egentligen för min mormor sa exakt samma sak när min mamma försökte prata med henne. Så många gånger blev de dödens ovänner. Nu upprepar sig allt.

Senaste åren har jag dock kommit till viss försoning. Jag har förlåtit båda mina föräldrar för vad de gjorde, och för vad de inte gjorde men borde ha gjort. Jag har förlåtit dem utan att säga ett ord om det ens till min mamma. Jag har gjort det för min egen skull, för att sakta läka inombords.

Jag var värd en mycket bättre uppväxt, men nu blev det inte så. De förmådde inte bättre, de gjorde så gott de kunde med de förutsättningar de hade. Men jag har klarat upp mitt liv bra ändå. Jag mår bra. Oftast. Sorgen kommer nog alltid att finnas kvar, men den bleknar med tiden och blir lite suddigare i kanterna och gör lite mindre ont för varje år.

Du ska vara oerhört stolt över allt du själv har skapat ur detta kaos. Glad och stolt och tacksam över att du kan göra skillnad i ditt liv nu gentemot dina barn. När jag och äldsta dottern pratar om saker som är jobbiga är jag stolt och glad över att hon känner förtroende för mig. Jag är också duktig på att be om förlåtelse om hon tar upp något negativt. Första instinkten är att gå i försvar, sen djupandas jag och tänker att hon har rätt till sin upplevelse, sin sanning. I hennes fall handlar det mest om att hennes syster oftast fick mest tid och engagemang, pga sina handikapp. Hon vet ju varför, men behöver ändå prata om det ibland. Bli lyssnad på.

Så låt du sorgeprocessen ta sin tid. Ångest uppstår nästan alltid pga att vi tvingar bort negativa känslor. Låt känslorna komma ut och prata av sig istället. Som små barn. Lyssna. Bekräfta. Att skriva om det är oerhört hjälpsamt.

Kram 🐘

vår2022
fre, 2026-05-08 - 08:55

@Himmelellerhelvette Jag tänker att det är med denna insikt som du nu har möjlighet att verkligen ta ansvar för ditt liv. Att du tar ansvar för dig och ditt välmående, din mamma bär ansvaret för vad hon gjort med sitt liv. Att nu kommer du inte längre att låta det som hänt skada dig mer. Det är självmedkänsla, en omsorg och omtanke om dig själv som segrat över det förgångna. Det är frihet. Jag tänker också att det är förlåtelse, att dina känslor så småningom kan bli så neutrala att du inte längre mår dåligt när du tänker eller ser din mamma. Det är förstås en process med sorg och som medberoende med trauma är det skört och lätt att hamna tillbaka i gamla mönster som typ återfall. Därför är det viktigt att ta en dag i taget, stanna upp och hålla sig i den nya riktningen. Så bra att du även beslutat dig för psykologsamtal som stöd i processen. En psykolog har sitt fokus på att du ska må bra, hjälpa dig se mönster, sätta gränser och bearbeta ditt trauma.

Det är sorgligt och smärtsamt att du behövt ta det stora ansvaret i familjen som inget barn ska behöva ta. Att det varit så destruktivt och skadat dig❤️. Ibland finns det ingen annan väg för sin självbevarelse och överlevnad än att frysa relationer eller att bryta den helt. Men ur det kan ett så mycket finare och värdefullare liv växa fram. Frihet, självständighet och meningsfullhet❤️.

Kram och ta hand om dig själv❤️

Himmelellerhelvette
fre, 2026-05-08 - 09:09

Tack för att du delar @Andrahalvlek ❤️ Jag har försökt förlåta för min egen skull men mina föräldrar slutade aldrig skada mig utan fortsätter än idag. Jag har brutit kontakten många gånger men sedan inbillat mig att dom kommer förändras, det kan kännas lite halvbra ett kort tag tills dom sårar igen. Deras mönster kommer aldrig gå ur dom och eftersom de är aktiva missbrukare finns det inte på kartan att dom skulle förändras. Det är bara jag som behöver sluta hoppas och bara acceptera att det är som det är men att jag inte behöver vara en del av deras liv.

Det är alla gånger de blir nyktra som jag går på det ” den här gången” men när man inte gör jobbet med sig själv då förändrar man inte mönstren eller beteenden. Man måste våga titta inåt och bearbeta sin skit för att komma vidare med ett nyktert liv, den biten skippar dom därför får dom återfall.

Det inre jobbet är det svåraste, jag trodde det svåraste var att sluta dricka när jag gjorde det och det var svårt att lära sig göra allt man gör i livet utan att dricka, det är ett jävla jobb men det inre jobbet är nog värre tror jag, det tar så lång tid. Sedan beror det säkert mycket på hur mycket skit man har att bearbeta så vissa behöver mer tid än andra.
Att acceptera att jag skulle bli för alltid nykter tog nio månader men jobbet jag gör med traumabearbetning, destruktiva relationer och jobbet med att förändra mina inlärda överlevnadsstrategier, det har jag jobbat med i över tre år. Jag tror att jag alltid kommer vilja jobba med mig själv men på mer roliga utvecklande sett framöver. Jag tror att allt detta tuffa jobbet med ”rivningsarbetet” eller vad jag ska kalla det är det absolut viktigaste man kan göra för att komma vidare till allt det härliga man kan få ut av livet sedan.

Himmelellerhelvette
fre, 2026-05-08 - 09:09

Tack för att du delar @Andrahalvlek ❤️ Jag har försökt förlåta för min egen skull men mina föräldrar slutade aldrig skada mig utan fortsätter än idag. Jag har brutit kontakten många gånger men sedan inbillat mig att dom kommer förändras, det kan kännas lite halvbra ett kort tag tills dom sårar igen. Deras mönster kommer aldrig gå ur dom och eftersom de är aktiva missbrukare finns det inte på kartan att dom skulle förändras. Det är bara jag som behöver sluta hoppas och bara acceptera att det är som det är men att jag inte behöver vara en del av deras liv.

Det är alla gånger de blir nyktra som jag går på det ” den här gången” men när man inte gör jobbet med sig själv då förändrar man inte mönstren eller beteenden. Man måste våga titta inåt och bearbeta sin skit för att komma vidare med ett nyktert liv, den biten skippar dom därför får dom återfall.

Det inre jobbet är det svåraste, jag trodde det svåraste var att sluta dricka när jag gjorde det och det var svårt att lära sig göra allt man gör i livet utan att dricka, det är ett jävla jobb men det inre jobbet är nog värre tror jag, det tar så lång tid. Sedan beror det säkert mycket på hur mycket skit man har att bearbeta så vissa behöver mer tid än andra.
Att acceptera att jag skulle bli för alltid nykter tog nio månader men jobbet jag gör med traumabearbetning, destruktiva relationer och jobbet med att förändra mina inlärda överlevnadsstrategier, det har jag jobbat med i över tre år. Jag tror att jag alltid kommer vilja jobba med mig själv men på mer roliga utvecklande sett framöver. Jag tror att allt detta tuffa jobbet med ”rivningsarbetet” eller vad jag ska kalla det är det absolut viktigaste man kan göra för att komma vidare till allt det härliga man kan få ut av livet sedan.

vår2022
fre, 2026-05-08 - 09:28

@Himmelellerhelvette Att förlåta är knepigt tycker jag. Men förlåta behöver inte betyda att vi återupprättar en relation till varandra eller att vi ska börja tycka om den andre. Naturligtvis är det bra om det blir så, men vi behöver inte älska alla, det kan finnas ”nästor” som Gud får älska också för vår räkning. Att tänka att Gud kan ta över denna börda och bära den åt oss tycker jag känns tröstande och det stärker självmedkänslan.

Att det mer handlar om att vi förlåter och tröstar oss själva för att vi låtit oss lida, för där och då kunde/visste vi inte bättre och det var inte vårt fel. Då blir förlåtelse frihet för oss, vi släpps fria från denna börda som inte tillhör oss. Att bearbeta och nå fram till förlåtelse är möjligt, däremot kan vi inte ändra på det förgångna. Då kan till slut våra känslor blir så neutrala att vi inte längre mår dåligt när vi ser eller tänker på den andra❤️

Andrahalvlek
fre, 2026-05-08 - 10:03

@Himmelellerhelvet @vår2022 Så tänker jag också. Jag accepterar inte deras beteende genom att förlåta. Jag förlåter dem för att göra mina tankar och känslor mindre laddade. Jag accepterar att det blev som det blev. Thats it. Skit var det. Oftast. Det blir så när missbruk är en del av familjelivet.

När jag förlåter dem inombords, dvs accepterar att det blev som det blev, blir klumpen i magen lite oskarpare i sina konturer, skaver inte lika mycket. Och varje gång jag tänker på det bekräftar jag den lilla brådmogna tjejen som var jag, som sen blev en strulig tonåring som sket bort skolan osv. Jag kramar om henne, finns där, lyssnar, vi gråter ihop. Sen djupandas vi båda och går vidare, tills nästa gång vi ses.

Sorg är som en svallvåg som drabbar oss. I början nästan konstant, men sen fortsätter den komma, gång på gång på gång. Med åren blir vågen allt stillsammare, och kommer mer sällan, men då och då kommer den ändå som en påhälsning. Jag försöker då tänka: ”Hallå, här kommer du och hälsar på. Sätt dig ner så ska vi snacka lite.”

Kram 🐘

Vitvargen
fre, 2026-05-08 - 11:41

@Himmelellerhelvette, du skriver med sådan klarsyn att jag ryser. Inte av vällust såklart, det är en djupare reaktion från mitt inre jag känner av som en resonans.

Du skalar av lager efter lager, ända in i kärnan och jag förstår anledningen till att jag ryser: det finns saker från väldigt långt tillbaka som jag omsorgsfullt har packat in i garderober längst nere i minnenas källare och satt ett stora tunga hänglås på. Det kan vara dags att våga glänta litet på dessa dörrar, kanske ska börja med en till att börja med. Jag vet vilken nu, jag har skjutit upp detta medvetet men känner mig stark nog.

Ett ödmjukt tack till dig och andra som delar med er så generöst av dessa insikter, du, Andrahalvlek, Vår2022, alla.

Himmelellerhelvette
sön, 2026-05-10 - 11:58

Tack @vår2022 ❤️ Det där låter underbart

”Då kan till slut våra känslor blir så neutrala att vi inte längre mår dåligt när vi ser eller tänker på den andra”

Wow vad jag vill uppnå det, vet du hur? Kram❤️

Tack @Andrahalvlek ❤️ Det är nog där mitt största problem ligger just nu, att jag är mitt i sorgen över att jag haft det så fruktansvärt dåligt, jag tycker det är så sorgligt att jag inte fick en trygg, kärleksfull uppväxt, jag kan inte göra någonting för att förändra det men det är så hemskt och att jag genom det byggde massa överlevnadsstrategier som jag idag inte behöver och behöver jobba så hårt med att förändra. Att jag behövt fortsätta leva hela livet med obearbetade trauman för att min pappa sa att jag absolut inte skulle prata med någon av psykologerna för då kunde jag få bli separerad från både föräldrar och syskon och vi skulle alla få bo på olika ställen. Jag blev så skrämd att jag först idag vågar prata med psykolog. Varit livrädd för konsekvenserna fram tills nyss, så mycket som jag har att gräva i tack vare mina missbrukar föräldrar. Jag är för arg eller ledsen för att kunna släppa än sålänge och det är en process det med. Vissa processer är så utdragna bara men jag hoppas verkligen psykologen kommer kunna hjälpa mig med det jag själv inte klarar av. Jag har ju alltid bara kunnat lita på mig själv och det är väl därför jag trott att jag måste göra allt jobb med mig själv själv, men nu när jag kommit över tröskeln med att ta hjälp tror jag nog det blir lättare, jag hoppas verkligen det🙏

Tack så mycket för din fina respons @Vitvargen, det gör jättemycket för mig att kännna att jag kan hjälpa någon annan genom jobbet med mig själv, när jag började glänta på dörrar för tre år sedan var jag helt ärligt jätterädd för jag viste inte vad jag skulle se när jag öppnade men det är befriande och det är så mycket som behöver tas upp i dagsljus för att få bearbetas och bli bra, men jag trodde inte att det var så vansinnigt mycket som det är så det har verkligen varit extremt noggrant nedpackat❤️ Stor kram❤️